Tröttare än den tröttaste tjejen i hela världen. Viktor drog med mig ut i skidspåret idag, blev ännu en gång påmind om varför jag aldrig satsat på någon skidkarriär. När jag berättade för pappa om Viktors plan fick jag en kommentar som sammanfattar skidturen jävligt bra, "tror han att han kan lära elefanter att flyga eller?". Jag vurpade dessutom. När vi kom hem till ramnäs igen drog vi en löparrunda , den var lika jobbig den. "Och så ökar vi" "bara fram till skylten", "bara fram till kurvan", "bara fram till lampan där" och sådär höll han på hela rundan. Imorgon ska jag inviga hemgymmet!

Det kan bli sommaren 2011 som gäller. Idag åkte jag och pappa till Vässan och införskaffade oss ett hemgym som vi så länge har funderat på. Nu återstår det bara att skapa en såndär grymt jävla peppad spelningslista och sen ska jag bli biff. Okej, pappa ska bara montera ihop det först, sen blir det biff.

Är just hemkommen från en såndär mysig myskväll med fina och helt sjukligt roliga töser. Vi tittade på film, drog en kortare nostalgitripp och sedan satt vi och tittade på klipp med B. Gustavsson tills vi kissade på oss och tills varenda muskel i kroppen värkte. Men det är sånt man blir så glad av ibland. Sedan drog jag och Elvira och vi båda såg fram emot våra egna bilresor hem. I mörkret, på vägen och med maxvolym på stereon. Ingen ser och ingen hör. Elvira har redan förstått grejen med det där. Nu är jag sådär trött att jag håller på att somna sittandes. Det kan bero på att jag och joakim hade ett sånt där jättefint samtal fram till klockan fem inatt och efter det kom han på att han var jättesugen på lakritspipor och chilibågar. Störd kille, men jävligt söt, överdrivet snygg och allmänt fin också.

En vanlig dag i Jessicas pysselstudio.

Från början. Trots att Örebro ger mig dåliga vibbar kan jag inte förneka att staden i sig är mycket mysigare än Västerås och att utelivet är tokigt mycket bättre. Hejdå alla stela västeråsare! Måste tacka Jenny som stod för festen och tacka alla trevliga människor. Vi skålade, sjöng för födelsedagsbarnet, åt tårta och partade. Någonstans i mitten av allt party ställer sig corre framför mig utan att säga ett ord. Där efter kom tårarna och efter det kom "JAG FICK LÄGENHETEN!" och sen var tårkalaset igång och helt plötsligt hade vi ännu mer att fira! Grym kväll, från början till slut. Igår fram tills idag har jag hängt med Joakim. Vi har gjort så mycket som ingenting ungefär och spenderat den mesta tiden i sängen, precis vad jag behövde. Okej, jag kanske råkade tvinga honom att spela In The Ghetto en gång och efter det kändes livet fint och problemfritt.

Jag tror inte att man är gjord för vissa dagar och att vissa dagar inte är gjorda för en. Men jag kan inte säga något annat än att jag lider med dig och att det är för jävligt att sanningen oftast ska vara den som gör mest ont. Men vi får trösta oss med att vi bara har otur och för att citera håkan själv "att allt det bästa inte hänt än".

Post-it lappar har blivit min nya bästa vän. Jag och Cornelia har många gånger sagt att Becka måste ha lämnat kvar virr och glömskheten här hemma, gjort någon förbannelse och sedan gett det till mig (är det så bebb?). Inte nog med att jag måste skriva upp allt jag ska göra för att inte glömma det, jag har även blivit en riktig virrpanna. Mobil, nycklar, plånbok, glasögon och allt försvinner! När jag går från hemmet måste jag springa tillbaka och kolla så att jag låst, när jag går inne i affären frågar jag mig själv om jag verkligen låste bilen och så där håller det på. Kan inte säga något annat än förlåt bebbo, nu förstår jag att du alltid bad Cornelia ta dina biljetter eller liknande, det är tufft det här. Riktigt tufft.

Idag var jag och handlade med mamma. Hon köpte en megastor tavla, som egentligen var på tok för stor. Efter att vi stått och kämpat med den i hundra år konstaterade vi att den var för stor för bilen. Mamma sprang därför in på affären igen och köpte snöre så att vi kunde snöra fast den på taket. Först stod jag och skrattade som en tok bara för att det såg ut som att det var taget ur en Mr.Bean film. Sen när jag skulle hoppa in i bilen och ta emot snöret upptäckte jag att vi även lyckats snöra fast alla dörrar, då skrattade jag lite till. Det slutade med att vi båda fick hoppa in genom bakluckan med fällda baksäten och sedan fick jag sitta och hålla i tavlan hela jävla vägen från Västerås till Ramnäs för att mamma trodde att snörena skulle släppa. Så nu är jag en köldskada rikare! När vi kom hem till Ramnäs igen skickade jag ett sms till pappa där det stod "kom ut och klipp ut oss". Han skrattade lika mycket.

Förövrigt, pappa sprang inte ifrån mig idag. Observera inte. Vår träning har börjat ge resultat.

Jag håller inte kolla på dagarna och jag tittar inte på klockan längre, förutom när jag sover.

Rolig dag. Varken jag eller pappa kan egentligen göra pannkakor, ändå tog vi ett gemensamt beslut i Tisdags att vi skulle göra pannkakor idag. Det var kaos. I början var smeten lika tunn som vatten, vi spädde därför ut den med mjöl vilket gjorde att det blev klumpar. Lyckades på något magiskt sett få bort klumparna. Jag tänkte smaksätta smeten med lite vaniljsocker men råkade såklart tappa typ hela burken i smeten bara för att pappa stod bredvid och var så hetisg. När vi väl stekte pannkakorna sprack dom och jag liksom "mer ägg" och både jag och pappa tappade efter ett tag räkningen på antalet ägg vi hade i. Pappa trodde dock att vi gjorde fel. Efter att vi stekt lite till kom vi fram till att smeten var för tjock och tunnade därför ut den. Det blev hur mycket smet som helst och det kändes aldrig som att det den där jävla smeten skulle ta slut när man väl stod där och stekte. Sedan skulle vi vispa grädde, vår elvisp hade då gått sönder och det slutade med att vi fick vispa för hand. Kramp.se. Och pappa lyckades tappa både strösockret OCH vaniljsockret i vispgrädden. Okej att det ska vara lite socker i grädden, men nu blev det fan socker med grädde i, istället för grädde med socker i. Måste dock själv erkänna att allt faktiskt smakade utmärkt (grädden vågade jag mig dock inte på). Kotte åt utan att göra en enda min och att hon sedan gick och hämtade en till ser jag som ett bra tecken. Pappa säger dock att vi ska vänta tills imorgon för att kolla så att alla lever eller om det vuxit ut några fjädrar eller näbb på någon av oss (äggen).

Pappa lyckades även lura ut mig på en joggingur när det var 16 minusgrader ute. Observera 16! Det är endast för att han är så jävla envis och stenhård med att vi ska träna varannan dag. Kan dock inte säga något annat än att jag har världens stördaste och bästa pappa! Så det så!

Det har varit en fin dag idag och egentligen så hatar jag tjejrock. Men nu försöker jag mest hitta inspiration så att jag själv en dag kommer kunna skapa mästerverk (hahah!).

Efter lite mer än ett fyra timmars långt samtal med bebban igår är man ganska nöjd (var även jävligt trött). Vi high-fiveade för brandmän, att hon är grym, för röda muggar och tokdissade hawai. Jag fick höra och skratta åt hennes spännande äventyr och sörjer däför lite för att vi inte kommer äventyra tillsammans på ett tag. Men det är skönt att hon finns kvar och att det finns något som heter skype, som gör att hon kan vägleda och stötta, trots att hon bort så jävla långt i från mig. Det känns även jävligt skönt att jag kan säga "vi ses iår".

Hängde först hemma hos nattis där vi sakta med säkert laddade upp, drog sedan vidare till pitchers för att avsluta kvällen med en öl. Det var en fint. Världens finaste tjejor och bara sitta och prata en hel kväll, det är sånt som behövs ibland. Snart ska trion till Örebro och riva hela staden. Nu ska jag titta på tjejfilmer resten av kvällen.

Imorse när jag vaknade och tittade ut var detta det första jag såg. Som tur var vaknade jag när jag vaknade, känner jag pappa rätt hade jag nog annars vaknat av att han knackat sönder mitt fönster typ och då hade jag kissat ner mig. Förövrigt, japp han ställde upp på en spännisbild.

Igår bytte både jag och pappa yrke till pizzabagare för ett stund eller två. Mamma kom hem och var glad över att hon äntligen skulle få mat som går att äta (pappa har en förmåga att experimentera och även misslyckas i köket, endast för att han egentligen inte är en sån superkock som han själv tror att han är, förlåt pappa!) Både jag och pappa skrattade satan när vi lyckades bränna första satsen, blev näst intill skorpor och mamma liksom bara suckade. Senare på kvällen kom Joakim hit. Han ringde dock innan och sa "jag har ett stort problem" och jag liksom blev besviken och ba "nääää" och sen sa han något om att jag var det stora problemet. Kul typ. Idag innan han drog hem bytte han sträng på min nya bästa vän. Jag ska ytterligare en gång byta yrke, denna gång till rockstjärna. Av tidigare erfarenheter vet jag dock inte om det är så bra med en snygg lärare. Dock kan jag väl inte säga att det sväger så mycket än, förutom en gång när pappa kom in och sa att det lät bra. "Dom där tre sekunderna i början lät bra". Det är väl alltid något. Nu ska jag plugga ackisar, mollisar och svänghet. Adios amigos!

Något som just slog mig, jag har en sjujävla mysig lampa och jag vill nog flytta till Tyskland.

Jag har nu ett tag setat och läst igenom alla mina inlägg från 2010. Nu har det slagit mig att det faktiskt är ett nytt år igen, trots att jag varken vill eller är redo för det. Tvåtusentio var ändå ett ganska fint år, det har gått snabbt som satan i och med att det har hänt så mycket. Det som jag kommer komma ihåg bäst är nog alla jävla fester jag varit på och utser därför 2010 till partyhåret, helt klart.

Dock kan jag inte med glädje välkomna det nya året. Läste nyss en kommentar från Rebben "Jag seriöst tackar för året som har varit, för alla galenskaper, för allt festande, för alla mysiga tjejkvällar och ger alla stjärnor i världen till stålgänget. Jag gillar även mitt nya smeknamn "Bebb" och vet att 2010 kommer bli tusen gånger bättre än 2009. Det är vårt år." Jag kommer inte i slutet av detta år kunna tacka eller något liknande för ett bra år, för det här är det första året sen vi lärde känna varandra som vi inte kommer uppleva tillsammans och det kommer inte vara vårt år. Det är dags att börja stå på egna ben!

Gårdagen stavas HELGRYM! Från att vara jätteopepp och bara velat skita i allt, till att bli megapepp av Elvira och till att hela skiten slutade tokbra. Jag lekte tjejtjej och satt fast lösögonfransar (becka, var i helvete var du? Detta är verkligen inte mitt område!), till att sedan fortsätta med tjejigheterna och locka Cornelias hår. Vi laddade upp med en tre rätters, alkoholhaltiga drycker, chips och dans på det egentliga yogagolvet. Vi mötte upp ännu flera flickor och drog sedan vidare på en fest inne i city där vi spenderade resten utav kvällen/natten. Vi kikade raketer, skålade och dansade som vanligt satan till varenda lite gammal goding jag kunde komma på. Corre sa ständigt "Vad blir nästa?" vilket gjorde att min hjärna var i arbete under hela kvällen. När rösterna var slut och fötterna gav upp beslutade vi oss för att dra hemmåt, ingen ville svara i telefonen och taxi var omöjligt. Det hela slutade med att jag gnällde (trots att jag inte fick för cornelia själv i och med att jag inte hade klackar) Corre slog vad om att det tog en kvart att gå från stan till hälla. En kvart? Känner man någon värre tidsoptimist eller? Jag och Vira beslutade oss för att lifta och tillslut hittade vi en räddare. Corre fick panik (blev rädd) skrek "jag gör det inte, jag gör det inte!" och avslutade med ett "HAN KOMMER KNULLA SÖNDER OSS!", vilket jag fortfarande skrattar åt. Måste även bara lägga till att det tog prick 16 minuter med bil. Men, så jävla lyckat nyår! Blir resten av året lika bra som den här natten kommer jag vara mer än nöjd.