Små ljusglimtar i tunneln och något att se fram emot är det som gör att jag överlever just nu.

Det går faktiskt inte att låtsas längre. På mornarna när jag går upp är det mörkt och när jag åker hem efter kvällspassen på jobbet är det mörkt. Jackan åker med var och varannan dag och espadrillos byts ut mot kängor, nu har det vänt. Dock hade jag en värmande kväll igår då min asienbrud var på besök och hakade på kräftskiva i ksundet. Idag toppade vi dessutom helgen med att träffa världens mest saknade Johan som hängt på Nya Zeeland i 8 månader. Nu tänkte jag satsa helhjärtat på att hitta en vän som ska gå höstpromenader med mig och börja knapra D-vitamin så att jag inte helt ska försvinna under jorden oktober, november och december.

Vet inte om det är D-vitaminbrist eller vad tusan som är felet. Vet bara att jag är så jävla trött (sliten, less, irriterad och förbannad) som man inte borde vara innan ett jobbpass på 15 timmar.

Ännu en gång sitter man med den där ångestklumpen i magen för att något kul just har tagit slut. Ännu mera ångest har jag för att jag vet att sommaren ännu en gång börjar lida mot sitt slut och det känns mer än någonsin i hjärtat. Varenda år säger man att allt ska bli så jävla kul och sen hinner man inte ens sitta ner och njuta en gång innan allt är slut. Jag är inte redo för kyla, höst och mörker då jag ännu inte laddat batteriet tillräckligt mycket med sol, värme och glada stunder. Sedan blir det ännu värre då jag vet att dom som ligger närmast hjärtat mitt kommer att fly till nya städer och länder i höst och det är väldigt snart. Nä jag bara känner att jag inte orkar tänka det minsta framåt just nu. Eller inte längre än till att jag faktiskt måste ställa klockan på 4,30. Resten tar vi en annan dag.