Efter lite mer än ett fyra timmars långt samtal med bebban igår är man ganska nöjd (var även jävligt trött). Vi high-fiveade för brandmän, att hon är grym, för röda muggar och tokdissade hawai. Jag fick höra och skratta åt hennes spännande äventyr och sörjer däför lite för att vi inte kommer äventyra tillsammans på ett tag. Men det är skönt att hon finns kvar och att det finns något som heter skype, som gör att hon kan vägleda och stötta, trots att hon bort så jävla långt i från mig. Det känns även jävligt skönt att jag kan säga "vi ses iår".