Månaderna som jag trodde skulle bli de längsta i mitt liv visade sig bli de kortaste. Vet inte riktigt vart tiden tagit vägen men jag vet att det nu bara är några dagar kvar av banankartongsträsket. Imorgon ska jag packa ner det absolut sista av mitt liv och om några dagar ska de fylla nya rum och det är med väldigt blanade känslor. En del av mig tycker att det ska bli så himla skönt samtidigt som den andra delen undrar vadfanihelvete jag har gett mig in i. Sen inser jag ju att det endast är tre och en halv mil och att reaktionen från farsan när jag här om dan frågade "ska jag bo hemma tills jag fyllt fyrtio eller?" var "Nej, 55!", ska jag skita i. För egentligen är jag så himla nöjd med allt just nu. Och så himla jävla lycklig!