Vet inte riktigt vart jag ska börja. Kanske med att tacka dig för att du hittills stått ut med mig i tio månader och några dar till. Vet inte riktigt vart tiden tog vägen, eller hur tre kunde bli sex för att sedan BAM bli tio månader. Men jag vet att jag är exakt lika kär (om inte galet mycket mer) som jag var för tio månader sen och att du fortfarande får mig att känna mig knäsvag. Tack för att du håller koll på allt åt mig, är världens mest fantastiska människa, får hela min värld att snurra och för att du aldrig tycker jag är jobbig trots att jag inte orkar med mig själv. Tack för att du aldrig slutar att leverera och för att du aldrig slutar att överraska mig (trots att jag hatar överraskningar). Genom alla dagar har jag nog aldrig blivit såhär bortskämd med kärlek, blommor och överraskningar. Tack för det.  Allt från blommor på våran dag, till lappar i bland annat badrumsskåp och kökslådor efter en jävla skitdag, till att du alltid får mig att skrattaskratta. Det värsta jag vet är att vara ifrån dig, men att vi väger upp det med två timmars samtal gör det hela mycket enklare. Och inte trodde väl jag för ett år sen då jag var stensäker på att du var för cool för att bli kär, att du ett år senare skulle skjutsa mig till månen om jag bad dig, eller att du skulle ordna med att självaste Håkan hellström skickar hem gratulationsbrev till mig. Börjar skrämmande nog inse att du känner mig bättre än jag själv och så undrar jag hur i helvete jag ska kunna toppa detta? Galet. OM jag någon dag skulle slå i skallen riktigt hårt och släppa på att jag inte ska gifta mig, så är det fan dig jag ska gifta mig med. För jag skulle skjutsa dig till månen om du bad mig.