INGET HADE VART MÖJLIGT UTAN MIG

Trots att jag och pappa fick ta igen våra sex missade veckor genom att sitta utanför vår sommarstuga i nästan tre timmar och vänta på en sotare som aldrig kom så är jag glad. När jag gick i evighetskorridoren till jobbet idag log jag så mycket att det nästan gjorde ont och när jobbpasset var slut och jag gick hem så log jag konstigt nog ännu mer. Och idag efter att kotte berättat om sin sträckning (haha, förlåt) så vill jag aldrig sluta le. Jag tror jag mår bra nu. Eller så är allt bara kul

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0