Nu för tiden är jag så nära bristningsgränsen som man bara kan komma. Minsta lilla sak gör att jag sätter mig på golvet och börjar sortjuta. Därför tänkte jag bokstavligen ta livet av mig i Fredags då jag inte kunde hitta mina nycklar någonstans. Mina nycklar som jag gjort jätteklumpiga, just för att jag inte ska tappa bort dom, tappade jag bort. Mina nycklar som går till mitt skåp i skolan, till mitt hem och till mormors hem. Då ville jag ge upp liksom. Jag var på dåligt humör hela Fredagen och vill därför be om ursäkt nu om jag var otrevlig mot någon. Moa tröstade mig med att det ändå inte fanns någonting jag kunde göra, så jag drog till Joakim ändå.

Vaknade idag av att vi glömt dra fram klockan en timme så det blev att slänga på sig kläderna på trettio sekunder och stå och titta på när joakim knöt skorna i cirka tio minuter, killen vet inte vad skynda betyder eller vad stress är. Han fick istället köra lite rally och jag hann med bussen.

För några timmar sen skulle jag ta någon fräck bild och upptäcker till min stora fasa att min kamera har gått sönder. MIN KAMERA HAR GÅTT SÖNDER! Ville ta livet av mig för andra gången under tre dagar. Ropar på pappa. Pappa fixar inte, som i vanligt fixar allt. Allt som i allt. Mamma ringer till en av sina kompisar som hon kallar för kameraexpert. Under tiden sträcker jag på fingret och då går min guldring av på mitten. Jag ville då ta livet av mig för tredje gången under tre dagar. Men jag har konstigt nog hittat mina nycklar och jag ska avsluta min dag med en smörgås med greveost på, för omväxlingsskull. Allt löser sig väl sen?

Trots att allt hela tiden blir som förr blir det sig ändå aldrig likt och det är någonstans som min sko klämmer åt.

Jag glömde förrsten säga att jag förra veckan i Tisdags kom fram till att jag och moa är väldigt ondskefulla..