Jobbet har blivit en riktig rutin nu och det känns inte ens konstigt att säga att man ska till jobbet eller "jag jobbar". Söndagsångesten har tonats ner och det tar inte emot lika mycket att ställa klockan på 05:07 längre. Jag har kommit in i det, helt klart. Därför känns det lite jobbigt då jag vet att det här är den absolut sista arbetsveckan, sen är det slut. Det svider i mig ännu mer då jag vet att jag kommer sakna stället. Eftersom det har varit ett av de värsta ställena jag någonsin vetat om är detta därför ett väldigt stort erkännande. För om man tittar bortom allt skitsnack, allt buller, det enformigaste jobbet i världen och fångstdräkten så måste jag säga att det är fint. Så länge jag endast tänker på allt dåligt och det som jag inte tycker om, kommer jag aldrig tycka om stället. Om jag istället tänker på hur kul jag har, hur fina människorna är och hur trevligt det är att dricka kaffe på kafferasterna så kan jag bara säga att jag har det jävligt bäst.

Idag när jag satt och tittade på fotboll med gamla vänner insåg jag att det absolut inte är långt kvar tills hösten är här. Och för kanske första gången i hela mitt liv så längtar jag faktiskt. För hur fint är det inte med höstpromenader och mörker egentligen?

Så vet jag vem jag är