Jag har tagit min malariatablett, jag har packat om väskorna några hundra gånger, jag har pussat min säng, jag har snackat med jocke en sista gång och sen har jag gråtit en del också. Men det är bara att acceptera läget. Jag måste åka. Men huset mitt kommer ju stå kvar, min familj kommer finnas kvar och jocke har lovat att vänta på mig och att finnas kvar när jag kommer tillbaka. Varför vill jag då inte åka? Jag kommer tillbaka. Eller jag vill komma tillbaka iallafall. Jag ber till Gud att jag gör det. Nu drar jag. Ta hand om Sverige åt mig så länge. Hejdå!

Kotte, jag kommer sakna dig. Mer än mest.