Imorse när jag klev upp ur sängen någon gång strax efter sju, kan jag faktiskt erkänna att jag absolut inte var vid något medvetande alls. Jag lyckades ändå komma iväg till läkaren, tack vare mamma. Jag hade mjukisbyxor och pyjamaströja på mig. Lyckligtvis slapp jag ta av mig jackan. Dessutom så är jag mer än överlycklig, jag fick min medicin!! Så nu kan jag åka till uppsala, pussa sönder jocke, gå på bröllop och fira nyår. Hur bra låter inte det tycker ni? Det som dock känns lite konstigt är att jag inte kommer att hinna träffa mina vänner nå mer under detta år. Men man kan tydligen inte få allt.

Pappa, "Ögonlockorna hänger ner till knäskålarna". Han skulle beskriva hur trött han var en gång. Din svenska alltså, den har gett mit många skratt. Grattis till mamma&pappa som varit gifta i 20 år idag förresten.