Jag är sådär mör som man ska vara efter att man jobbat två 15-timmars pass på rad. Jag vet att jag tjatar om det, men jag har så kul att jag skulle kunna jobba ihjäl mig där. Att gå upp klockan 04:30 är väl inte jättekul, men allt som händer och sägs under en dag överväger. Mikes min idag när jag bjöd honom på en tip-top strut är obeskrivlig. Och det är alla dessa små saker som gör att jag precis varenda dag lämnar byggnaden med ett stort leende på läpparna, även efter dessa dagar då jag näst intill bott på jobbet. Visst är det väl fint?