BRODER DANIEL FOREVER


Det är tonåringar, popluggar, hårt sminkande ögon och människor som gråter. Det är den obligatoriska stjärnan under ögat, en sån himla fin stämning och allt annat som hör till när det är Broder Daniel forever. Egentligen ska jag inte säga något, jag grät ju senast i somras när jag såg henkan. Har jag förresten sagt att det bästa med min femtioare är att henkan blir så stor att det nästan känns som att han befinner sig i mitt rum, men bara nästan.

Annars vet jag inte om det gått för långt då man frivilligt hänger kvar på jobbet efter att man slutat, endast för att det är så jävla kul. Det bästa är att så bra som jag haft det under dessa två veckor, ska jag i alla fall ha fram till den sista juni och jag börjar nästan gråta av lycka av bara tanken. Annars är det inte lika kul att ständigt komma hem till ett tomt hus, eller att titta på BD forever ensam..

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0