Och troligtvis så var det sista gången på väldigt länge som jag stod i köksfönstret och vinkade hejdå till den svarta passaten. Och gav den sista kramen på två veckor. En grej jag gjort sen hela den här skiten började och det har gjort lika ont varenda gång. Och nästa gång då den svarta passaten rullar in på uppfarten (vilket är det bästa som finns) så är jag inte där. Och innerst inne så vet jag att det är allt det här som gör det så himla jobbigt. För jag vill ju vara där.