Jag erkänner: Jag önskar att jag hade tid till att varje dag ägna fem timmar åt att ligga i sängen och skapa en stor knut av oss och bara skrattaskratta. Jag ler med hela ansiktet när jag får sms där det står att jag inte får glömma solsidan eller när du säger att du vill vara den som kommer ihåg min mobil, plånbok, brillor och nycklar. På jobbet tittar jag på klockan (allt för ofta) för att kunna räkna ner tills du skuttar in och börjar ditt pass. Blir lika glad när jag får ett "dubbelkramdubbelpuss-sms" tre minuter (om inte tre sekunder) efter att vi precis sagt hejdå. Somnar i världens bästa famn och trots att våra väckarklockor inte ringer samtidigt så är den sista kramen och sista pussen (följt av minst tio till) bland det bästa som finns. Jag vet inte vart jag ska ta vägen när jag hittar lapp i min jackficka eller när du säger att du inte vet vart du ska ta vägen. Och så hatar jag dig lite samtidigt. För jag lovade mig själv att aldrig bli så nere i en människa igen. Men jag tror aldrig att mina knän varit så svaga som de varit September, Oktober, November och början på december, Och inte nog med det så är min hjärtrytm inte sig lik, och det har aldrig hänt förut. Jag ska sluta tjata, men jag vill bara att det aldrig ska ta slut.