När jag precis äntligen börjat planera att slänga in vinterjackan i klädkammaren och mina kängor upp på vinden, vaknar jag och ser att det snöar som bara den ute! Fyfan. Då ville jag bara spy på min matta. Hade ju kunnat fått en bättre start på morgonen. Det hade ju kunnat snöa pengar istället t.ex. Något som dock var positivt var att jag inte vaknade som en klubbad säl, kände mig bara lite mindre närvarande i huvudet. Men nattis var värre, hon såg ut som ett litet emokid.

Annars så var Joakim här för ett tag sen och gav mig en puss och en kram. Precis när jag behövde det som mest, även fast jag inte alltid fattar det. Men vart har jag tagit vägen? Nu när jag behöver mig själv som mest.

Men allt löser sig, så länge man låtsas som att allt är löst.